Efter en kamp utan dess like så blev det äntligen klart i torsdags: Jag och Johannes ska till Asien i sommar! Vi har fått slita med statistik om ticketsystem och agenter, vi har fått be på våra bara knän och vi har fått lov att skära bort en del av EM för att kunna göra det här, men det kommer vara så jäkla värt det!

Den 20:e juni, om 37 dagar, åker vi och vi hade inte bokat någonting förrän idag. Men nu är två flygbiljetter till Dehli, och hem från Tokyo, bokade. Monsterresan är påbörjad och det här kan bli hur bra som helst! 54 dagar i Asien bör räcka för att man både ska hinna dra på sig Salmonella, hinna tröttna på sushi och slösa vartenda öre man har på banken.
För tillfället är resvägen långt från spikad, men om vi får som vi vill kommer vi hinna med galet mycket på galet lite tid. En skiss över resvägen finns att se på min egensnickrade reseplanerare, men det är som sagt inte alls spikat.

Tips mottaget tacksamt, men nu ska jag försöka återgå till mitt gråa och tråkiga jobb samtidigt som jag räknar ner dagarna som är kvar...

26 år gammal. 26 år gammal och dement. Minnet sviker, kroppen ger efter vid fysisk ansträngning och det är inte lång tid kvar tills jag kan börja klä mig i tweedkavaj och gubbhatt. Jag är mer än halvvägs till 50 nu och det märks...

Slutet av förra veckan var av utbrändhetskaliber fysiskt sett. Innebandy torsdag, fotboll fredag, innebandy lördag och innebandy söndag. Inte bra för en gammal gubbe som precis passerat sina bästa år. Ändå bestämde sig den 26-åriga gubben för att cykla bort till innebandyn där på söndagen. "Jag är fortfarande 21, jag kan fixa detta" upprepades i hjärnan en triljon gånger under tiden jag trampade dom 10 minuternas cykelväg bort till sporthallen. Väl där var jag så trött att jag bara slängde på slanglåset på bakdäcket och låste det - trots att det finns perfekta bågar att totalt låsa fast cykeln i. "Jag ska snart hem i alla fall" tänkte jag och gick in.

Vi spolar fram sex dagar till lördagen därefter. Solen skiner och den utbrända gubben Kausti sover fram till 14:30. Väl vaken inser han att det är kanonväder ute och han övertalar snabbt sina rumskamrater att dom minsann ska grilla. Ett "Jag åker iväg och handlar, så gillar ni" står sen gubben ute vid cykelskjulet och inser att det inte står någon röd Trax-hoj där...

Och sen spelas plötsligt hela innebandysöndagen upp likt en sista dödsrycket-revy i huvudet på den gamle mannen. Han ser hur han cyklar bort till hallen, spelar innebandy och sen helt sonika går därifrån. Utan någon cykel. Katastrofen är ett faktum - cykeln var inte fastlåst ordentligt, den har stått utomhus i snart en vecka och enligt oddsen är den också stulen. Inte en chans att en cykel som står utomhus i den här staden förblir ostulen en längre tid.



En halvtimme senare är så det självklara ett faktum: cykeln står inte i idrottshallens cykelställ. Den är snodd, försvunnen och helt väck. Bye bye, sayonara och hejdå.
Lagom irriterad på sig själv traskade sen en sur 26-åring från hallen bort mot shoppingcentret när telefonen plötsligt ringde. Det var Jarno, snubben som är anvsvarig för innebandyn, som ringde. Han hade två timmar tidigare fått ett mail från idrottshallens manager som informerade att dom minsann hade hittat en cykel. Hej, halloj och tja cykeln. Helt plötsligt var den tillbaka igen.



Nu står den hemma i cykelskjulet och kommer aldrig mer släppas ut. Likt en eventuell framtida dotter får cykeln nu stå där inlåst och fastkedjad tills dess att jag finner den vuxen nog att släppas ut.

Det har ju gått över 10 år sedan en fjunig Kausti satt i pojkrummet i källaren och slaktade bossar med hundra miljarders miljarder musklick i sekunden i Diablo II. Mycket har ändrats i mitt liv sen dess, ja nästan allt om jag ska vara ärlig. Det är väl bara skäggväxten som är på samma nivå nu som den var då.

Eller nej, det finns en sak till som är sig likt. Jag har samma datormus kvar nu som för åtta år sedan. Logitech MX510.
Den har hållit ihop i snart halva mitt datorspelsliv nu. Helt vansinnigt. Det enda som har behövt bytas är usb-sladden, annars är den helt fungerande. Då har den ändå klarat bra många timmars Diablo, World of Warcraft, poker, slösurfande plus en massa annat.
Man tycker att knapparna borde ha gett upp vid det här laget, men dom är precis lika fantastiska nu som när vi köpte den.

Jag kan inte förstå att jag var typ 17 år gammal när jag använde den första gången. Det är ju hur längesen som helst...
Men tack för att du orkar med mig! Vi har genomlidit en sjuhelsikes massa saker tillsammans, och ändå har jag inte ens tänkt på att du varit där. Likt en riktigt bra hockeydomare har du alltid funnits där i bakgrunden och gjort allt rätt på ett såntdär bra sätt att man aldrig lagt märke till dig.
Visst, jag var till och med otrogen mot dig med en Razer-mus ett tag, men även fast jag svek dig så förlät du mig utan att blinka. Vi hör ju ihop du och jag

Nästa gång jag får frågan "Är du en man eller mus Kausti?" så vet jag vad mitt svar kommer bli. För vem vill inte vara pålitlig, välbyggd och felfri?

Det här med att klippa sig alltså... Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. "Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?". Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. "Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?". Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med "make it thinner on the top and shorter in the front" och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här...
Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde...


Snel hest.

Irlands första internationella innebandyturnering. Smaka på det ni! Eller ja, så ballt är det kanske inte egentligen men det var i alla fall vad jag slösade min tid med i helgen.
Då jag inte bloggat speciellt mycket på sista tiden tänkte jag därför bjuda på en mildare sammanfattning av resan:

Sist vi åkte till Killarney höll vi ju på att dö på vägen, så den här gången påbörjades resan alldeles för tidigt. 05:45 var det uppstigning för den strax över tre timmar långa resan tvärs över den gröna ön.



Väl på plats intogs en läktarposition för att kika in det omtalade schweiziska lagets insats. Tjena att lyckas stava "schweisiska" rätt två gånger i rad. Nej, ni ser...
I alla fall hade Killarney Vikings, som innebandylaget i Killarney heter, lyckats locka dit ett, vad som ryktades vara, halvprofessionellt innebandylag från joddlingens hemtrakter. Mystiken var stor och nervositeten påtaglig tills dess att vi fick se deras första match. Dom krossade förvisso det irländska Limerick-laget i inledningsmatchen, men det utan att glänsa speciellt mycket.

Snart framkom det även att det "halvprofessionella innebandylaget" egentligen var ett gäng halvprofessionella gymnaster som spelade innebandy på fritiden tillsammans... Nåja, trevliga pajsare visade dom sig vara senare i alla fall.



Vi kom annars till spel med en riktigt snygg specialinköpt matchtröja, en porrmustasch och ett lag som nog inte hade gjort bort sig i svenska division tre.
Åtta stycken östeuropeer, två svenskar och en finne som nästan alla var bättre än den bästa spelaren i dom andra lagen skulle visa sig vara ett framgångsrikt recept för dagens matchande.

Vi, för dagen kallade Coolmine Giants, spelade våran inledningsmatch mot Tralee Hunters och krossade dom med 6-0. Ett resultat kraftigt i underkant eftersom skottstatistiken slutade på en 172-1 eller nåt.

Sen dog nästan en av spelarna på planen...



Vi stod och tittade på en av matcherna när en av backar plötsligt fick för sig att vända sig om och springa bakåt utan att först lyfta på högerbenet. Detta resulterade i ett kabrak och ett skrik jag nog aldrig hört maken till. Sen satt hans knäskål på sidan av knäet istället för mitt på knäet. Det såg ut lite som insekterna som kryper under skinnet i filmen Mumien om ni minns den. Katastrof såklart och ambulansen ringdes in illa kvickt.

En 45 minuter senare så bars en överlycklig snubbe ut på båren, fortfarande med knäskålen hängandes på sidan av knäet men nu med ett stort "lustgas är det nya rosa!"-leende på läpparna. Happy gas is the new pink liksom. Sex veckor i gips blev hans dom enligt rapporterna som kom på kvällen sen.



Efter det passade vi på att återigen krossa ett lag, den här gången stod Limericks B-lag på tur. Vi hade väl en 7-0 en bit in i andra halvlek när våran supersopa till back Spiris bestämde sig för att det var för ojämnt och därför gjorde en soloprestation som t.o.m. hade gjort självaste Mari Lemieux avundsjuk.
Efter en enastående solodribbling i eget målområde lyckades herr Spiris på något vänster slagskjuta in bollen i egen kasse för att sen ramla och avsluta sitt fantastiska mål med en Anja Pärson-säl som målgest...

Sista gruppspelsmatchen avslutades mot det schweis... rödvita laget från Alperna och där fick vi faktiskt kämpa lite. 1-0 blev 1-1 innan vi kunde göra 2-1 och sen 3-1 i tom kasse. Vinsten där innebar en, inte helt oväntad, finalplats.



Då klev allas våran ärkeklant Spiris in i handlingen igen! Han dömde nämligen matchen mellan Limericks A-lag och schwei... suck... det här är ju hopplöst. Laget därifrån hette TV Herzogenbuchsee och hur fasiken ska jag kunna stava till det!? Skitland.
Nåja, Spiris dömde då matchen mellan Limerick och Herzogennåntings andra lag i gruppen som vi inte spelade i, och orsakade sen en skriftlig protest efter ett av domsluten i matchen (som slutade 5-4 till Herzogenbuchsee).

Det som hände var att Limericks målvakt räddade ett skott och skulle kasta ut bollen. Då stod en Hozenhabenhofskenspelare ivägen och blev träffad, sen gjorde Hosenhoffen mål och det blev en massa klagande. Om den matchen istället slutat oavgjort hade Limerick istället tagit finalplatsen.
Men av överklagan blev det inget. Inte kan man gå in och ändra domslut i efterhand, det skulle ju förstöra hela sporten. Men jag håller såklart med Limerick, Spiris gjorde tokfel och borde stängas av från dömandet för resten av livet.

Eller inte.



Finalen kom då att spelas mellan Coolmine Giants (som var jätte-stora favoriter, höhö) mot TV Hasselhoffen från Alperna.
Schweizarna visade direkt varför dom tillverkar ostar och inte Ahlgrens bilar genom att ställa upp med ett schweizerostförsvar av sällan skådat slag. Efter sju minuter stod det 5-1 och vi började korka upp champagnen i periodpausen. Sen började andra periden...

Pang sa det så stod det 6-5 till ostarna. Jag fattade ingenting och Spiris grät "Time out, vi måste ta time out" som en liten flicka. Jag skällde ut honom, spelade fram Martin till 6-6 och satte sen 7-6 själv innan vi tillslut kunde vinna matchen med 9-7.
Alla jublade och var toknöjda, jag själv höll på att avlida av akut otränad-ning. Det var längesen jag var så trött som jag var där i slutet...



14 kassar blev det för egen del, och som bevis på det fick jag inte "Most valuable player"-priset utan fick nöja mig med "Top scorer"-priset, även om jag själv tycker att jag borde fått båda dom plus priset för bästa back bara för att. Anfall är bästa försvar liksom...



Vinnarna av Irlands första internatinella innebandyturnering blev samma gäng som vann den första inhemska turneringen för lite mer än ett år sedan. Weeee are the champiooooons!

Jag må jag leva och allt det där. Det är min 26:e födelsedag idag! Det är dock inte så jäkla ballt att fylla år längre, ju fler år som passerar desto mognare förväntas man bli och jag failar ju helt där.
Den enda användningen av min födelsedag som jag har hittat idag är att se om mjölken i kylskåpet gått ut eller inte på ett överdrivet snabbt sätt. "Mjölken går ut den 14:e, vad är det för datum idag? Ah, jag fyller ju år idag, alltså är det den 6:e. Mjölken bör vara okej".

Det och en sak till. Den när man fyller år så får man göra vad man vill utan att nån kan klaga. Jag spenderar min födelsedag med att vara ledig, äta Toffifee till frukost, spaghetti med köttfärssås till lunch och sen har jag beställt en ny laptop!
1920 x 1080 pixlar spridda över 17 tums skärmyta, ett GeForce GTX 560M samt en i7-processor för att totalt krossa Diablo III och ett utseeende som är ungefär lika sexigt som en bit grillkol innebär att jag nu har en vettig dator för säkert 2 år framöver.

McDonalds-ångesten är vad jag brukar kalla den. Den här ångesten som uppstår när man precis ska beställa mat på McDonalds och man inte riktigt vet vad man vill ha. Vill jag ha en Big Mac-meny eller vill jag ha två cheeseburgare och en Fanta? Ångesten faller sig på tills dess att man i ren panik tar steget fram och beställer två McFish och en latte för att sen spendera hela måltiden med att svära över idiotvalet man gjorde.
Och då gäller valet och ångesten någonting så otroligt oviktigt som snabbmaten för dagen. Man överlever väl ändå oavsett vad man väljer.

Nu har istället nästa nivå av ångesten anlänt. Min dator håller på att ge upp (för fjärde gången) och det är dags för en ny. Om ni då tänker er min beslutsångest vid McDonalds och tar den gånger 125 så får ni då kanske en uppfattning om den nuvarande ny-datorångesten.

För tänk om man väljer fel dator? Om tangentbordet är svindåligt, om grafikkortet inte håller för spel eller om skärmen inte ens är full HD. Och jag som inte ens spelar spel på min dator oroar mig ändå över grafikkortets prestanda. Jag är nog dum i huvudet. Det handlar i och för sig om en 10 000 kronor nu. Man vill inte gärna kasta 10 000 kronor i havet. "A Dell rolling in the deep" liksom.

Det kommer sluta med att jag sitter här med den där MSI-datorn med 127 olika blinkande lampor på, eller den där Pride-datorn från Alienware som ser superbögig ut med en plånbok som är tunnare än madrassen jag sover på. "Tänk på barnen i Afrika" brukar man säga, men jag ser inte hur dom ska kunna hjälpa mig här? Dom kan väl inget om datorer?...

Jag har använt datorer i säkert 20 år. Det är en jädrans massa dagar, snabbt huvudräknat närmare 7 300 stycken, och jag tycker mig ha sett ett oändligt antal problem som kan uppstå på på den här fronten. Jag har sett hundratals datormodeller, hundratals program och jag känner överlag att min status som bad boy inte riktigt tjänar på att jag nämner detta nu.

Det jag vill komma till är att jag inte är helt efterbliven på teknikfronten, snarare tvärtom. Jag kan mina grejer och jag är rätt grym på att snabbt sätta mig in i ett problem för att sen lösa det.
Men den erfarenheten tycker man att jag borde kunna hantera vilken pryl som helst. Och det gör jag också. Strykjärn, mobiltelefoner, klockor med mera hanteras utan problem. Ändå finns det en produkt som jag aldrig någonsin kommer begripa mig på. Jag syftar såklart på mikrovågsugnen.



IBM har nu under en längre tid bjudit oss 600+ anställda på den generösa mängden av t-r-e mikrovågsugnar i matsalen. Detta har såklart inneburit att köer bildats när 163 hungriga ungdomar alla vill värma sin mat samtidigt.
Därför var det en positiv överraskning när dom slog på stort och köpte in tre ytterliggare matvärmarmanicker. Man tycker liksom att när tre ytterliggare mikrovågsugnar tillförs så borde köerna minska.
Men nädå - så blev inte fallet. Nej, istället ökade köerna istället. Varför? För att världens elakaste masterminds alla har ett gemensamt extrajobb - dom designar mikrovågsugnar.

Hur många av er har inte upplevt den här paniken när man står framför en mikro vridandes- och tryckandes på knapparna i hopp om att mikrojäveln ska ställas in på 2-3 minuter och börja värma maten? Helt maktlös knappar man på allt som rör sig i hopp om att få igång fanskapet, men ändå händer inget. "Ange vikt", "Snögubbe" eller något helt ologiskt dyker istället upp och man måste göra 107 inställningar på mikron för att få igång den.



HUR SVÅRT ÄR DET ATT GÖRA EN LOGISK MIKRO!? En ratt för tid och en ratt för värme, det är allt som behövs. Ändå slänger tillverkarna in två hundra andra knappar som ger "extra features" till matlagandet.
MEN JAG VILL BARA HA MIN MAT VARM!? "Näh, det fåru inte!" säger mikron och ber dig på nytt välja om du vill ha snögubben, staketet eller giraffen som val i displayen.

Det finns ingenting annat här i världen som är lika varierande och lika vansinnigt ologiskt som mikrovågsugnar. Varför ska det vara så jäkla svårt att bara standardisera skiten? Två rattar är det enda vi vill ha (som vi män brukar säga), ändå packar dom på oss massa andra features som inte ens tillför nåt...

Mikrovågsugnar är efterblivna och jag hatar dom. Jag ska börja elda utanför IBM och grilla min mat över öppen eld istället. Där snackar vi användbarhet! Inga jäkla knappar, bara in med maten i värmen och se hur den färgmässigt blir färdiglagad.
Blir jag någonsin president över Europa ska jag förbjuda mikrovågsugnar. Det är ett löfte...

Sony Ericssons mobiltelefoner har aldrig varit någonting jag riktigt gillat. Det har snarare varit tvärtom. Plastiga telefoner med dålig mjukvara och en uppdateringsfrekvens av mjukvaran som ligger i fas med hur ofta Blizzard släpper nya spel ungefär.
Men efter två år med min älskade Nexus One kände jag att det var dags för nåt nytt. Trots att Nexus-telefonerna får uppdateringar direkt dom släpps och trots att det är den smartphonen som jag haft längst så vågade jag mig ut på nya vatten, och här kommer min berättelse om min nya kompis Sony Xperia S:

Den största styrkan med telefonen är helt klart skärmen. Den har en upplösning på 720 x 1280 pixlar och skärmen är verkligen knivskarp. Som hardcorespelare av Angry Birds innebär detta framför allt att jag slipper problem med att reklamen i spelet stör spelandet, men även att det är en fröjd att bara sitta och stirra in i skärmen.
Hårdvaran är jag annars inte så brydd om - klarar den Angry Birds så klarar den av allt annat jag vill kunna göra.

Det som överraskade mig mest med telefonen var annars ljudet. Visst, jag är ingen audiofil som köper hörlurar för en halv månadslön och jag har vid enstaka tillfällen (host host) lyssnat på Rebecca Blacks låt Friday, men jag måste säga att skillnaden i ljudkvalitet mellan Nexusen och Xperian är överväldigande. Ljudet känns fylligare och "renare" på något vis, även om ljudvolymen på Xperian är en liten besvikelse. Hur ska man kunna förstöra hörseln om ljudvolymen inte ens klarar av att skärma bort en griande irländsk knackerunge?



Men om vi ska återgå till dom positiva sakerna så kan man helt klart räkna in designen där. Xperia S är den snyggaste telefonen på marknaden just nu om du frågar mig. Även materialmässigt hänger den med betydligt bättre än dom gamla plastbitarna Sony Ericsson levererade. Kantigt är det nya runda!
Sony gjorde en bra grej när dom sparkade ut Ericsson ut företaget, helt klart.
Notera även den galet vackra listen som finns nedanför hem-, bakåt- och menyknappen. Den lyser upp på ett löjligt vackert sätt när man håller på med telefonen.


Men några negativa saker har jag hittat hittills, även om jag bara ägt telefonen i drygt 20 timmar.
På-knappen som sitter på ovansidan av telefonen är placerad precis där den ska. Problemet är bara att hörlursuttaget är placerat precis bredvid vilket gör att hörlurssladden liksom vrids och lägger sig helt otroligt korkat rakt över knappen.
Ljudknapparna sitter även dom sämre placerade än på Nexusen. Dom sitter mitt på sidan av telefonen vilket gör att du får svårt att ändra volym utan att knöla ner hela handen i fickan.

Men överlag är Xperia S en riktig fullträff! Vill du ha en übersnygg telefon med en magisk skärm som är perfekt för att spela Angry Birds och samtidigt vara som din idol (mig) så köp den. Jag har svårt att se hur någon inte ska kunna gilla den.

Det är ju rätt poppis att göra sushi nuförtiden, och eftersom alla i hela Dublin ser mig som nån slags snabbmatskung så tänkte jag idag slå alla tvivlare på fingrarna och bevisa att jag minsann kan laga mat - även fast det inte är nyårsafton eller julafton.



Enligt alla recept som finns på Google så ska man skölja riset av någon konstig anledning. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det verkade lite ballt så jag följde även jag rådet. Grupptryck är ballt, och varför ifrågasätta saker när man bara kan go with the flow?
Efter det kokades riset i 2 minuter innan jag ställde över kastrullen på en annan platta på väldigt låg värme. Tror inte ens riset kokade riktigt där, men det blev mjukt tillslut i alla fall så jag antar att det gick bra.



När det sen var klart så kastade jag avokadon. Då jag är helt grön (höhö) på avokado-området hade jag köpt en stenhård avokado som var helt omöjlig att använda till något annat än hammare. Och då vi redan har en hammare fick avokadon helt sonika hälsa på i skräpkorgen.



Efter det skar jag upp laxen, något som var betydligt krångligare än förväntat. Jag körde på två små laxfileer och det gjorde det lite onödigt svårt att få till tunna bitar. Det gick inte riktigt att hålla i fileerna på något smidigt sätt, och när våran kniv var ungefär lika vass som en rulle toapapper ställde det till en hel massa krångel.
Tips från coachen #1: Skaffa en übervass kniv! Det går knappt att göra sushi utan en. Tänker ni "äsch, det fixar jag" så kan jag informera er om att det blir skitkrångligt, och att resultatet blir sisådär också.

Tips från coachen #2: Frys in den färska fisken i minst 2 dagar innan ni tillagar den. Detta för att döda eventuella paraster. Ni kan ju skippa det steget om ni vill, men skyll inte på mig om ni bajsar fiskrom eller nåt sen.



Riset ska egentligen svalna på en träyta så att träet kan suga åt sig all fukt, men i brist på annat funkar en tallrik och en plastlåda precis lika bra.



Klibbiklibbklibb. Klibbigt ris. Gott klibbigt ris som smakade mumma. Detta eftersom riset ska blandas med vatten, risvinäger och lite socker. Kausti gillar socker och ris, kombinerat blir dom båda ännu godare.



Produktionsbandet i sin helhet. Riset läggs på sjögräset tillsammans med dom övriga ingredienserna, sjögräset rullas ihop och läggs sen på en tallrik.



Den första prototypen innan ihoprullningen. Wasabi på underkanten, risvinäger blandat med vatten på ovansidan. Ha på vattnet precis innan ni rullar ihop rullen, annars rullar kanten ihop sig.



Nailed it! Första rullen gick som ni ser helt åt skogen, men man lär av sina misstag (dessutom blev Borgen glad då han fick gratis sushi).



Den andra rullen blev däremot en supersuccé! Titta på den lilla goingen, är den inte vacker? Innehållet i denna blev räkor, gurka och majonäs. Räkorna fick bli en nödlösning eftersom jag inte hittade några crabsticks.



Den tredje rullen tillägnade jag Irlands EM-trupp i fotboll genom att helt enkelt göra innandömet i samma färger som deras lands flagga. Lax, gurka och majonäs blev det däri.



En av t-r-e tallrikar med maki-bitar. Överskattade mitt behov av sushi en aning och det slutade med att jag fick ihop en 5-6 portioner totalt. Oops.



Jag gjorde även 15 bitar nigiri, som även dom blev förvånansvärt fräscha. Toppa det med lite wasabi, soja och en Miller och du har en perfekt måltid för en elegant lördagskväll.