12 dagar i Polen och Ukraina

Är du hemma nu? Blev ni rånade? Hur mycket ångrar du resan?


Allt roligt har som vanligt ett slut, så även den här minimerade maxisemestern” också. Jag ligger hemma i min säng i Stockholm och läser SMSet från Gustaf som jag fick tidigare idag. ”369” står det och det är svaret på min fråga om hur många mil trippmätaren i bilen står på när vi väl kommit hem. Extra intressant blir den här siffran när man tittar på Google Maps och ser hur långt resvägen egentligen är:
Från Stockholm till Karlskrona är det 497 kilometer, från Gdynia till Kiev är det 1143 kilometer, från Kiev till Krakow 867 kilometer, från Krakow till Gdynia igen är det 617 kilometer och sen är det såklart 497 kilometer vägen tillbaka från Karlskrona till Stockholm. Om ni nu slår det här på miniräknaren på eran dator får ni då siffran 3621 kilometer, eller om ni så vill 362 mil.
Det betyder att vi, efter nästan 400 mils körning totalt körde 7 mils ”fel”. Då räknar jag med tankning, mat, hotell-letande och ALLT annat i resväg som inte innebär att åka från stad till stad i begreppet ”fel”. Tar man en ratio på felkörd väg delat på totalt körd väg så får man fram att vi kört 98,1% exakt som vi skulle under hela resan. Det är lite sjukt…
Vi fuskade dock med hjälp av att Gustaf tankade ner Google Maps offline, men det funkade stundtals så dåligt att jag höll på att strypa kartläsar-Gurra så vi ska nog inte ge den lösningen allt för mycket beröm.


Båtresan hem började annars med lite småpanik när vi, en kvart efter att båten skulle avgå, fortfarande inte hade fått komma ombord. Vi stod där med kanske 15-20 andra bilar och väntade samtidigt som någon gick fram och snackade med snubben som ansvarade för vilka bilar som fick åka ombord, dom båda pratade lite, herr last-ansvarig skakade på huvudet och pekade på båten innan fröken nyfiken sakta gick därifrån. Vi blev inte precis lugnare men tillslut så fick vi komma ombord i alla fall. Parkeringen blev l-ä-n-g-s-t bak i hörnet och det är första gången i mitt liv jag sett någon fickparkera på en färja. Bucket list-avcheckning där för Gustaf och jag är fortfarande lite avundsjuk…


Men nog var det lite mysigt att sitta där i solnedgången med en ukrainsk ful-öl i handen och se hur Gdynia sakta men säkert avlägsnade sig bakom båten. Det fanns tid för reflektion och vi kunde allihopa glatt konstatera att resan, trots militärmutor, fortkörningar, elaka gränsvakter och en massa annat varit en stor succé. Inte såpass att jag tror någon av oss skulle göra om det igen efter den här resan, inte med bil i alla fall, men ändå såpass att vi skulle göra samma sak igen om vi fick chansen att leva om våra liv och ställdes inför samma val då.
Är du trött på Thailands-semestrande och svenssonliv och vill uppleva någonting annorlunda rekommenderar jag ändå starkt att du ger det här ett försök. Både på gott och ont som ni kanske läst, men framför allt är det dom positiva sakerna med Tjernobyl, utekvällarna, kamraterna och alla dom andra upplevelserna som jag personligen kommer minnas efter det här. Och det är väl det semestrar handlar om i slutändan?



Betygsätt inlägget:
[Total: 0 Average: 0]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *